Samhällets kvinnosyn
En av mina favoritbloggar är Beyond Sizes, på grund av hennes tankar, på grund av hennes inre drivkraft och mycket på grund av hennes mode. Varenda gång hon lägger upp en bild på sig själv strålar alltid bilden och hennes inre glöd lyser igenom. Hon är en oerhört vacker kvinna med stil och klass.
Enligt samhällsnormen är hon dock inte värdig att synas, hon är inte värdig att ta plats och hon får gärna inte vara nöjd med sig själv, eftersom hon är onyttig.
Detta tankesätt är något som präglar vårat samhälle idag, vart man än vänder sig. Kanske folk tycker att vi kvinnor har fått en större ställning än vad vi tidigare haft, vilket vi faktiskt har fått, men om man tittar på vilken bild kvinnan har i dagens media blir jag arg. Jag blir så FRUKTANSVÄRT arg så jag går i taket. Hur länge ska vuxna människor tycka att det är okej att använda den kvinnliga kroppen till lockelse och hur länge ska vi kvinnor gå med på att ha den stämpeln i samhället? Att inte fler reagerar gör mig chockad. Hur ofta är en man halvnaken, liggandes på en soffa, på en reklampelar för att han ska sälja en parfym? Inte så ofta.
Tyvärr har jag märkt mer nyligen att allt fler män också används i reklamer. Halvnakna män med muskler som ser ditklistrade och stereotypen lyser igenom. Om vi vore flera som sa nej till allt detta kanske resten av världen skulle vakna och inse vad vi gör mot oss själv, och vad vi accepterar?
Det roliga i allt detta är att så fort jag nämner dessa åsikter så är oftast den första reaktionen från män "Vadå har du PMS eller?". Nej, jag har inte alltid PMS, jag söker bara samma respekt och värde på mitt intellekt och jag KRÄVER att få detta.
Cornflakeskakor!
Eftersom pojkvännen jobbade natt, sov en halvtimme och sedan steg upp och gick till skolan tyckte jag (han som kom med förslaget) att en liten myskväll kunde vara perfekt idag. Det är säsongspremiär av Criminal Minds vilket vi båda gillar! Eftersom han varit så duktig har jag knåpat ihop några cornflakeskakor dagen till ära!
Baka för mig är kärlek. När jag bodde hemma med min storasyster och mamma gick bakning ut på att inte bara baka utan att samlas och prata ut om saker och ting. Om det var killproblem bakade vi. Om vi båda var hemma en lördagskväll och sugna på något sött, då bakade vi. Vanligtvis blev det något enkelt, kladdkaka, cornflakeskakor eller dylikt, men känslan jag numera får av mitt bakande är verkligen mysfaktor. Sen hjälper det självklart att jag tycker det är enormt kul att faktiskt baka/dekorera också! Baka för mig är familj, därför får min käreste cornflakeskakor nu när det ekar tomt i skafferiet. (Det slinker nog ner en o annan i min mage också :D)
Kanske slänger upp recepten lite senare, tills dess, håll till godo!
Vanilla Sugar Cookies
Vanilla Sugar Cookies (Ca 60 st små kakor, eller 30 st stora)
1,5 dl socker
1,6 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
½ tsk vaniljarom (frivilligt)
2 st ägg
Ca 7,5 dl mjöl (siktad, Här kanske det räcker med 7 dl, känn dig fram!)
200 g rumsvarmt smör
1 krm salt
- Blanda ihop socker, florsocker och vaniljsockret. Tillsätt äggen och blanda ihop med en elvisp (eller en hushållsmaskin om du har det). Tillsätt vaniljaromen.
- Tillsätt smöret i kuber och mjölet, lite i taget tills du har en fast deg. Här får man känna sig fram med mjölet, kanske behöver du lite mer mjöl eller eventuellt lite mindre än 7,5 dl.
- Arbeta ihop degen på en riktig mjölad bänk/bakbord tills den är hanterbar och fast. Dela in degen i 4 bitar, platta till varje del och lägg in i kylen väl omplastade.
- Efter ett par timmar (när degen stelnat och blivit kall) kan du ta fram varje degklump och med hjälp av diverse formar (jag använder pepparkaksformar) trycka ut dina sugarcookies! Tjockleken ska vara ½-1 cm på kakan, men detta är en smaksak. Grädda i mitten i ugnen på 180 grader, i cirka 15 min, men även detta får man hålla koll på. Mina blev gyllenbruna redan vid 11 min.
- Degen är lättare att jobba med kall, tag därför bara fram EN degbit i taget. Skulle degen blir för varm att jobba med, stoppa in den i kylen och börja på en ny degbit!
- När kakan har kallnat, spritsa med kristyr/glasyr i önskat mönster.
Funderare igen!
När jag faktiskt tittar tillbaka på det jag skrivit tidigare i min blogg inser jag att jag har verkligen vacklat i mitt självförtroende. I det ena inlägget accepterar jag att jag inte är den smalaste i världen, och nästan hyller större kvinnor och män, medan i ett annat blir jag nedslagen och går på LCHF-dieten. Inget ont om den alls, den fungerade superbra! Men mådde jag bra? Nej, det konstanta fusket att kolla på vågen gjorde mig tokig och när jag inte gick ner så blev jag besviken. Allt fler och fler gånger käkade jag kolhydrater då jag var så sugen på potatis (ÄLSKAR potatis!). Min IBS-mage var heller aldrig bra, och tyvärr är det så att jag behöver en balanserad kost för att min mage ska känna sig bra (helst utan krydda och vitlök också meeeen, not gonna happen :)), därför slopade jag den "dieten" eller livsstil eller whatever.
Hur ser jag på saken idag? Jo, jag önskar att jag kunde ha en mer balanserad kost, men absolut inte gå på en diet igen. Jag bryr mig inte sååå mycket om hur tjock jag är, för egentligen, varför ska alla gå runt o vara smala? Vad är det som gör en person lycklig, är det mängden underhudsfett som gör det? I så fall är vi en underlig ras som har helt klart fel värderingar. Jag har stött på så otroligt fina människor, och det har inte slagit mig en enda gång vilket kroppsform de har. Det är den strålande personligheten som fångar mig och lockar mig till att kanske kan jag ha en betydande relation med denna människa? Jag hoppas att folk i min omgivning och folk som möter mig ser mig, för mig, och inte mitt fett på kroppen. Jag har all tillåtelse att tycka att jag är fin och bra och att jag förtjänar att ta plats, oavsett vad media och samhället säger. Sådeså.
Iallafall, nu ska jag inte babbla mer i detta inlägg, jag hoppas kunna lägga upp receptet på mina sugarcookies idag och kanske hjälpa någon annan som också vill baka, eftersom det inte alltid är lätt med amerikanska mått. Håll till godo!
Ljungbypojken
Såg precis på nyheterna nu om den 4-åriga mördade pojken i Ljungby, än är det visst inga misstänkta. Det som slår mig är väl hur någon kan göra något sådant, hur kan man ha hjärta till detta? Själv sitter jag och drömmer om trippande fötter och ljusa röster som skriker på mamma, andra mördar dem.
Världen är för mig udda och speciell många gånger, även andra gånger fruktansvärt hemsk. Ibland är det svårt att stiga upp på morgonen och hitta det där speciella som gör att livet inte är så hemskt som nyheterna får en att tro. Hellre vara upplyst än bortkommen dock, det där ordspråket, hur var det nu igen.. lyckligt ovetande? Det är inget som jag vill tillämpa på mig själv, inte idag och inte imorgon. Jag fortsätter baka mina rosa sugercookies och väntar på att världen ska bli ödmjuk och rosa igen (Har den varit det, någonsin?).
Världen är för mig udda och speciell många gånger, även andra gånger fruktansvärt hemsk. Ibland är det svårt att stiga upp på morgonen och hitta det där speciella som gör att livet inte är så hemskt som nyheterna får en att tro. Hellre vara upplyst än bortkommen dock, det där ordspråket, hur var det nu igen.. lyckligt ovetande? Det är inget som jag vill tillämpa på mig själv, inte idag och inte imorgon. Jag fortsätter baka mina rosa sugercookies och väntar på att världen ska bli ödmjuk och rosa igen (Har den varit det, någonsin?).
