Det är inte ofta jag skriver om vad jag tänker på, och inte heller pratar jag så mycket om det. Min syster skickade några artiklar om personer som kallas som "överkänsliga" och som uppfattas som svaga. Vilket är helt fel. Den personen som definieras i artiklarna är den jag är. När jag träffar nya människor brukar jag vara blyg, och för de flesta kanske de ser en tjej med dåligt självförtroende, för att jag inte vågar umgås direkt. Jag kan bete mig såhär än idag mot människor jag känner eftersom jag egentligen sitter och begrundar och känner av människorna i min närhet. Att grunna är en syssla som ligger mig nära hjärtat eftersom jag lever efter mottot: "Att tala är silver men att tiga är guld". Jag är inte mer svag än någon annan som är på denna jord, jag skulle istället säga att jag är oerhört stark i mig själv och jag är säker på många av mina värderingar, men dom är inte oföränderliga. Alla mina värderingar kommer innifrån och har INGENTING med mitt utseende att göra, och det är just den jag är inombords som är av mest värde.

När jag sitter och har diskussioner om kroppsuppfattningar och hur människor vill se ut si och så blir jag så ledsen, ledsen för deras skull att de verkligen inte ser det viktiga. När jag tänker tillbaka på lyckliga stunder i mitt liv, min student, när jag träffade min sambo eller en givande stund med min mamma eller syster har dessa stunder inte något med min kropp att göra. Det som betydde något var det som kändes inombords. Den glädje som sprids och man får fjärilar i magen av en första kyss eller inser att man klarat en muntlig redovisning, då är inte jag kroppsmedveten utan istället hyllar jag mig själv för min intelligens eller för något annat som finns i mitt inre. När då människor konstant ska prata om att gå ner i vikt, och att lyckan finns i 10 kilo mindre blir jag ledsen för att så många lyckliga stunder går dom förbi bara för att de inte väger det dom tycker att dom borde. Eller för att dom har en för stor näsa eller för breda lår. Jag säger inte att det är negativt att gå ner i vikt eller operera sig eller dylikt, utan det jag menar är att göra något sådant med en förhoppning om att livet skulle bli rikare på glädje eller att du på något magiskt sett skulle bli en annan person då, en bättre version av dig själv?

Spelar det egentligen någon roll hur du ser ut om du är nöjd med dig själv, eller "fulfilled" i ditt liv med dina barn, man eller jobb? Det är synd att så många människor går lyckan förbi, och jag önskar att saker jag kunde säga kunde få folk att tänka till. Vem ska du leva med hela livet, vem ska följa dig och vem är det du pratar med mest? Dig själv. Att då sitta och tycka negativa saker om sig själv är att göra sig själv illa.

Baseras dina lyckliga stunder på en inre känsla eller kopplar du ihop det med ditt utseende?