Något som jag går och grunnar på väldigt mycket (enligt min syster är det en fas när man är 23) är vem jag är, och vem vill jag fortsätta att vara. Frågan som ständigt cirkulerar i mitt huvud är Vad som egentligen definerar vem jag är? Svaren är väl egentligen alltid densamma eftersom jag står starkt fast vid att en människa är byggd från insidan där värderingar sätts och moralen byggs på. Även gamla tankar som borde ändras bryts ner och byts till något mer modernt och mer accepterande.

Att man ändras och utvecklas genom livet är väl inget som undgått någon och det är synd när människor inte kan utvecklas eller acceptera att saker förändras.

Vem är då jag? Jag vill gärna se mig själv som en stark människa där jag kan hantera det mesta som dyker upp. Självklart har även jag mina dagar, men även dessa dagar brukar gå en förbi tillslut. Jag vill vara en bra syster, dotter, flickvän och i framtiden en bra mamma. Jag vill att alla ska kunna vända sig till mig ifall dom behöver stöd eller bara en rolig kväll. Jag hatar när folk ljuger, det är det värsta jag vet. Hellre en hemsk sanning som går att lösa med uppriktighet än att gå i skuggan och ingenting veta. Jag är inte heller en människa som blir arg ofta, för jag brukar bygga på min ilska ganska länge och sen smäller det, för när jag blir arg, då blir jag riktigt arg. Jag älskar att jag har en stor acceptans inför det främmande och oftast kan jag sympatisera eller se saker ur väldigt många perspektiv, och jag lär mig alltid nya saker när jag träffar olika människor. Det är rätt intressant det där, jag är inte en sån social människa, men jag älskar att titta på dokumentärer och jag vill gärna veta allt om alla olika här i världen.

Det enda jag skulle vilja ändra är mitt självförtroende om alla dessa saker. Det är så lätt att skriva att jag känner mig på ett visst sett, men ibland vågar jag inte alltid fullfölja när jag tycker det är orättvisor eller när jag inte behöver en viss negativ människa i mitt liv längre. För är det inte det man ska, omge sig med positiv energi och sålla bort alla de människor som får dig att må dåligt eller dylikt. Och det är ganska viktigt, för mår inte du bra, så kan du inte stötta andra.

Jag hoppas att jag ändå tillför precis allt detta till mina nära att jag alltid går att lita på i alla väder, och det har jag lärt mig från min mamma, det finns ingenting som inte går att lösa! Jag hoppas du som läser har fått en tankeställare där kanske du tittar på dina sidor, och hur du vill framstå, och kanske kan även du höja ditt värde genom att faktiskt erkänna alla dina fina sidor! :)

Det är inte ofta jag skriver om vad jag tänker på, och inte heller pratar jag så mycket om det. Min syster skickade några artiklar om personer som kallas som "överkänsliga" och som uppfattas som svaga. Vilket är helt fel. Den personen som definieras i artiklarna är den jag är. När jag träffar nya människor brukar jag vara blyg, och för de flesta kanske de ser en tjej med dåligt självförtroende, för att jag inte vågar umgås direkt. Jag kan bete mig såhär än idag mot människor jag känner eftersom jag egentligen sitter och begrundar och känner av människorna i min närhet. Att grunna är en syssla som ligger mig nära hjärtat eftersom jag lever efter mottot: "Att tala är silver men att tiga är guld". Jag är inte mer svag än någon annan som är på denna jord, jag skulle istället säga att jag är oerhört stark i mig själv och jag är säker på många av mina värderingar, men dom är inte oföränderliga. Alla mina värderingar kommer innifrån och har INGENTING med mitt utseende att göra, och det är just den jag är inombords som är av mest värde.

När jag sitter och har diskussioner om kroppsuppfattningar och hur människor vill se ut si och så blir jag så ledsen, ledsen för deras skull att de verkligen inte ser det viktiga. När jag tänker tillbaka på lyckliga stunder i mitt liv, min student, när jag träffade min sambo eller en givande stund med min mamma eller syster har dessa stunder inte något med min kropp att göra. Det som betydde något var det som kändes inombords. Den glädje som sprids och man får fjärilar i magen av en första kyss eller inser att man klarat en muntlig redovisning, då är inte jag kroppsmedveten utan istället hyllar jag mig själv för min intelligens eller för något annat som finns i mitt inre. När då människor konstant ska prata om att gå ner i vikt, och att lyckan finns i 10 kilo mindre blir jag ledsen för att så många lyckliga stunder går dom förbi bara för att de inte väger det dom tycker att dom borde. Eller för att dom har en för stor näsa eller för breda lår. Jag säger inte att det är negativt att gå ner i vikt eller operera sig eller dylikt, utan det jag menar är att göra något sådant med en förhoppning om att livet skulle bli rikare på glädje eller att du på något magiskt sett skulle bli en annan person då, en bättre version av dig själv?

Spelar det egentligen någon roll hur du ser ut om du är nöjd med dig själv, eller "fulfilled" i ditt liv med dina barn, man eller jobb? Det är synd att så många människor går lyckan förbi, och jag önskar att saker jag kunde säga kunde få folk att tänka till. Vem ska du leva med hela livet, vem ska följa dig och vem är det du pratar med mest? Dig själv. Att då sitta och tycka negativa saker om sig själv är att göra sig själv illa.

Baseras dina lyckliga stunder på en inre känsla eller kopplar du ihop det med ditt utseende?